Richard Ekehed er mannen bak mye omtalte Minaret (8+, R/X) på Häller i Bohuslän, som er profilert i flere reportasjer i Klatring og Fri Flyt. En bestigning av denne ruta blir gjerne beskrevet som aldri så liten klatremessig bragd. Ekehed gikk ruta i 1998, etter å ha klatret i 10 år. Ruta begynner på en hylle, der man får lagt et par bomber i fothøyde. Sikreren står på bakken, 15 meter under. Så klatrer man eggen oppover i 10 meter, der man etter fem meter får lagt en etter manges utsagn dårlig messingkile. Videre klatrer man opp til en hvil på en liten hylleaktig formasjon. Der legger man en kam som nok heller angivelig ikke holder noe særlig. Så traverserer man et horisontalt riss mot høyre, nesten uten fottak, før man kommer inn i cruxseksjonen, som er et dieder. Her henger man tungt på armene og får lagt tre gode sikringer.– Jag gick Minaret för exakt 20 år sedan, i oktober 1998. Första gången jag firade ner över areten var 1995 eller 1996. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det fanns för lite säkringar men att jag inte ville bulta något på Häller. Vintern/våren 1997 var jag i Sheffield och klättrade och blev inspirerad av deras etik, hur gritstone var helt bultfritt och att de klättrade även dåligt säkrade leder eller leder helt utan säkringar. Jag repeterade blant annat Masters Edge (E7 6b) och Braille Trail (E7 6c). Hösten 1998 var Seb Grieve från filmen Hard Grit på besök och vi åkte till Häller tillsammans med Magnus Strömhäll en regnig dag för lite sightseeing. Vi hade ett topprep på projektet Minaret. Helt plötsligt torkade det upp och Seb frågade om jag skulle göra ett försök. Jag hade ännu inte gjort hela i ett svep på topprep men kände mig redo. Plötsligt stod jag på toppen lite överraskad att det hade gått hela vägen. Lätt den mest minnesvärda bestigningen jag gjort.– Du var ikke redd på vei opp? – Lite nervös var jag helt klart, men det blir jag även på en redpoint på bult eller en onsight om jag verkligen vill upp. Den nervositeten skärper sinnena och gör kroppen redo för en fight. Jag resonerade som så på Minaret att om jag missade det dynamiska flyttet till hyllan så skulle jag trycka mig ut från väggen och undvika att trilla i hyllan 15 meter neröver. Kratrar man i den tror jag det är finito. Men plan A var inte att falla över huvud taget innan de första säkringarna i alla fall.Jag resonerade som så på Minaret att om jag missade det dynamiska flyttet till hyllan så skulle jag trycka mig ut från väggen och undvika att trilla i hyllan 15 meter neröver. Kratrar man i den tror jag det är finito. Men plan A var inte att falla över huvud taget innan de första säkringarna i alla fall.– Hva synes du om dilemmaet bolt/ikke bolt?  – Jag gillar att klättrar på både egna säkringar och bultade leder. Trad är mer tillfredsställande för mig men bult är ju effektivt om man vill få klättra mycket på kort tid. Går det att säkra naturligt tycker jag definitivt inte att leden ska bultas oavsett var den ligger. Jag tycker att bultpolicyn i Bohuslän fungerar tillfresställande. Dessutom tycker jag att vissa områden bör få vara helt bultfria som i Bohuslän. Om en linje inte går att säkra tillfredsställande där kan man ju topprepa. – I Norge diskuteres det nå at tradlinjer kan både ha bolter og gåes på trad – aka Psykisk analys i granitgrottan. Hva tenker du om det?– Ingen hade gått Minaret på trad om den var bultad, nu har den säkert 15 repetitioner. Kan man helt plötsligt klippa en bult är det självfallet inte samma upplevelse som om det vore ren trad. Men låt oss säga att går klassiska Labyrint (7c) på trad och tar stora runouts och risker, då ska den ändå få behålla bultarna tycker jag. Men visst blir det lätt en gråzon. French Connection i Bullberget tex kommer snart att choppas med förstabestigarens tillåtelse då den numer går att säkra tillfredsställande på naturliga säkringar. Helt rätt tycker jag. Jappes artikel går helt i linje med vad jag tycker. Psykisk Analys borde aldrig varit bultad från början, det är ju en välsäkrad spricka. Går det att säkra naturligt tycker jag definitivt inte att leden ska bultas oavsett var den ligger.– Kan du fortell litt om den nye tradlinja di?– Milarepa, namnet kommer från en tibetansk yogi som levde för ca 900 år sedan. Han fick slita extremt hårt för sin mästare. Under ett par år levde han mestadels på brännässlor. Vid Keberget växer det mycket brännässlor och sommarhettan gjorde projektet relativt långvarigt. Jag hade blivit tipsad om två knallhårda tradlinjer på Keberget av Johan Svensson för länge sedan som jag aldrig hade tittat närmare på. Jag lämnade tipset vidare till Aleksej Jaruta som var i storform. När Aleksej var där och cloggade fann han även en lättare linje som kanske jag kunde ha som ett litet comeback projekt. Så blev Milarepa (8-/8) till. Den ena av de knallhårda blev Monomani (8b+) med Aleksej på FA (tilsvarer grad 9/9+ i det norske/svenske systemet, red. anm).– Hva synes du om den nye generasjonens støting?– Det är fantastiskt att se kidsen dominera  på egna säkringar. Att det fortfarande är cool att tradda. Självklart backar jag upp dem. Jag blir inspirerad av dem.– Hva er dine klatreplaner fremover nå? Skal du på tur i vinter eller bare trene inne?– Det blir bouldring inne och ute samt pröva att gå några hemliga trad projekt ;-). Gillar att klättra när det är kallt. Var ute senast igår. Kan man helt plötsligt klippa en bult är det självfallet inte samma upplevelse som om det vore ren trad. Men låt oss säga att går klassiska Labyrint (7c) på trad och tar stora runouts och risker, då ska den ändå få behålla bultarna tycker jag.  Fin tradisjon: Richard Ekehed på førstebestigningen av Milarepa (8-/8) på Keberget. Foto: Nicklas Raynbeau Naturlig hardt: Aleksej Jaruta på Monomani (8b+) på Keberget (Ulebergshamn). Foto: Richard Ekehed (PS: Dette bildet er også trykt i Klatring 147, der vi kom i skade for å sette feil fotobyline. Riktig fotobyline er altså Richard Ekehed).